Jag gillar denna annorlunda bok som utmanar mina föreställningar och min världsbild. Men så hänger jag ju inte heller riktigt med i feber- och/eller knarkdrömmarna. Valerie Solana är en sorglig människa som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till.
En amerikansk bok i pratigaste laget. Men jag är glad att världens mäktigaste (?) man är så duktig på att formulera sig och lägger vikt vid det.
Med risk för att låta som en pappas flicka, Valerie, men har tanken slagit dig att du kanske har fel? Jag menar inte att motbevisa dig, för du har ju verkligen argument, men tänk om det ändå inte är så enkelt när vi väl blivit av med männen? Åtminstone vore det rätt tråkigt – ingen att reta upp sig på och så…
Var är Vårherre, den rättvise? Hur kan man tro på en rättvis Gud när de goda blir prövade och de onda ständigt skor sig på de goda?
Men trots känslokylan är språket varmt och omhuldande på något vis. Även detta är paradoxalt.
En pojke i en för mig främmande värld och främmande tid ger sig ut på havet för att leta efter en skatt. Berättelsen utspelar sig under lång tid och pojken hinner bli vuxen innan den envisa skattjakten är fullbordad.
Om två människospillror mellan vilka en gränslös kärlek växer.
